Konsulinnan stod på tröskeln i en nystärkt nattskjorta. Det grå håret var infångat i ett nät, knutet under hakorna. Hon fyllde nästan hela öppningen sedan korsetten slappt loss alla former. Det svaga ljuset utifrån hallen gav figuren en grotesk utformning.

I ett enda ögonkast inregistrerade hon den församlade synden: flickan, flaskan och fimparna.

Hermine Dahlborn, självutnämnd konsulinna, var en visa i hela småstaden. En märklig människa. Journalisten Göran Sandahl fick henne som inackorderingstant. 

Det var i en fastighet som visade sig bli i ett händelsernas, och dödens, centrum. Ett drömläge för en kriminaljournalist, kan tyckas. Men...