Jag satt i ett litet rum på Barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen i Kisa. Olof tittade tyst på mig och sedan ner i det lilla anteckningsblocket. Under en lång stund pillade jag på mina silverringar, lät dem snurra hundratals varv runt fingrarna. Det minsta lilla intryck och varje liten tanke slogs om min uppmärksamhet. Detta pågår i oändlighet, hela tiden, dygnet runt, hela tiden, utan paus. Inte en enda jävla paus. Kanske inte så underligt att man blir lite trött ibland, va?

Idag är jag en framgångsrik entreprenör och många delar av min adhd är numera en drivkraft och en tillgång, även om det fortfarande är en daglig kamp. Det här är min berättelse om att växa upp med ett kreativt kaos i hjärnan och storslagna drömmar, men det är också en historia som kantas med våld, destruktivitet, identitetssökande, ropen på hjälp men framför allt om den gränslösa kärleken.