Nu väcks allt till liv igen. Nu väcker jag allt till liv trots att spåren av oss är borta, föräldrarna, kioskerna, macken, de hundratals barnen som myllrade omkring i sextiotalsfresken. Ingen av oss från då bor kvar i radhusmattorna där vi bodde – eller? Minns man oss idag i dessa hus som så försynt vittnade om stadens och Sveriges optimism? Finns barn där nu som upplever samma ljus, samma känsla av ljus och löfte som jag – vi? – gjorde då? Fåfäng dröm: jag vill att vi samlas här, där, på Rundan, och återupprättar oss, alla, vad blev det av våra liv, våra drömmar, infriades alla löften som fanns i luften vi andades? Kan inte föräldrarna återuppväckas och komma dit de också… Eller? Fadevår, låt allting leva i evighet, amen.

Fredrik Ekelund återskapar en barndomsvärld i sin nya bok; han frammanar berusningen, glädjen och ljuset som föddes i honom bland kompisarna och på fotbollsplanen i Malmö. Dit flyttade han med familjen från Uppsala i början av sextiotalet.

Han ser ömsom med barnets blick, ömsom med den vuxnes. Hans text är ett flöde av minne och språk och den rör sig från rötterna till framtiden, från gräsmattan till blankisen, från den levnadsberusade pojken till tonåringen som tappar fotfästet, från klass 3 C till återträffen med vuxna klasskamrater många år senare.

Fadevår, tack för ljuset är en smittande skildring av det som tillsammans blir livet.