Genom alla porer tränger tystnaden,
flyter in i blodet, stiger
ringande in i min själ.
Väggarna viker och försvinner.
Tystnaden sjunger själv:

Dikten, vars andra strof citeras ovan, skrevs när Bertil Wahlberg var omkring 17 år. Jaget befinner sig i världsalltets centrum, kanske helt ensam i tystnaden, som tar skepnad och uppenbarar det oändliga kalla världsalltets sanning, som ingen kan fly från och där ingen närvaro av gudomligt väsen kan spåras. Eller är det i själva verket Allmakten som talar? I den nya boken återkommer jag till ett urval av Bertil Wahlbergs, enligt min uppfattning, bästa ungdomsdikter i en personlig analys med litteraturvetenskaplig, politisk och filosofisk vinkling. Dikterna avspeglar naturens krafter och skönhet och det egna jagets existentiella prövningar. Under inverkan av krigshändelser får en del av de senare dikterna en kyligare och mer ödesmättad ton. Ren idyll kan ännu också beskrivas, som i dikten ”Skärgårdssommar”. Frän samhällskritik med politiska förtecken reflekteras i en prosadikt (Gapskrattet, 1941), som skildrar ett avgörande soldatmyteri. Föreställningen om det oundvikliga avskedet från livet, avspeglar sig i dikten ”Fantasi vid Limes” och dess parafras ”Avfärd”. Dödsögonblicket, med en vision av en ”ut ur tunneln upplevelse”, skildrar artonåringen i ”Gränsintermezzo” med en mild och ljus bild av gränsöverskridandet.