Elisabeth Rynells förra roman, Hohaj, blev hennes stora publikgenombrott: en gripande kärleksroman och en ömsint och poetisk skildring av människor och landskap. Det finns beröringar mellan den och Till Mervas; en är det gåtfulla och märkliga ortsnamnet i titeln. Också Mervas visar sig vara en plats långt uppe i norr, men berättelsen börjar någon helt annanstans. Den börjar med att det kommer ett brev från detta Mervas, ett ställe som mottagaren aldrig hört talas om. Den som får brevet är den medelålders Marta, en kvinna som länge levt ensam och isolerad. De korta raderna är skrivna av Kostis, hennes ungdoms älskade, som hon inte haft kontakt med på tjugo år. Meddelandet blir för Marta som ett rop tvärs genom åren, en stark vind som skakar om henne och väcker en outhärdlig sorg över allt som gått förlorat, allt som gått fel i hennes liv. Marta har gömt sig för allt detta, men brevet från Kosti får henne att ge sig in i livet igen, att möta skammen och smärtan i det som varit. I minnesåterblickar berättas om hennes uppväxt i en familj som terroriseras av en våldsam far, om hennes kärleksförhållande med Kostis som bryts plötsligt och drastiskt och om de obeskrivligt svåra år hon går till mötes då hon blivit ensamstående mor till ett skadat barn. Det är en på många sätt mörk berättelse – Marta ser sitt förfluta som en stad försänkt i mörker och tystnad, och i det mörkret finns vidunder, våld, raseri. Men när hon fått Kostis brev slås hon av tanken att ljus kanske kan blåsa in i staden, "en vind av ljus". Och trots allt det svåra är det en ljus ton som bär romanen, en ton av förtröstan och vilja till liv. Marta ger sig så småningom av till Mervas, och på vägen dit möter hon ett par människor som blir som sagans hjälpare för henne. Och hon möter ett landskap. Inte minst skildringen av hennes upplevelser där har ett skimmer och en närvaro som drabbar läsaren med samma styrka som Hohaj gjorde.