Termen kammarspel övertog Strindberg från Max Reinhardt, som tänkte sig pjäser som i sin form motsvarade kammarmusik, men Strindberg utvecklade begreppet. Det handlar framför allt om maximal enkelhet, intimitet och sparsmakadhet vad gäller de storslagna effekter som utmärkte mycket av den äldre dramatiken. I övrigt kan hans kammarspel anses inrymma element från såväl de naturalistiska dramerna som de mer modernistiska. Pjäserna skrevs med Intima teatern i åtanke, och Strindberg numrerade själv sina kammarspel. Utöver de fem numrerade kan man med utgångspunkt i formspråket även räkna de tidigare pjäserna Påsk och Holländarn som kammarspel. Det första numrerade kammarspelet ("Op. 1") var Oväder, som följdes av Brända tomten, det mest kända kammarspelet Spöksonaten, och Pelikanen. Till tematiken i Spöksonaten anknyter den aldrig avslutade pjäsen Toten-Insel. Strindbergs sista kammarspel, opus 5, kom att bli julspelet Svarta handsken, med premiär 1909. Denna pjäs har en betydligt ljusare prägel än de övriga kammarspelen.

Oväder handlar om en äldre herre, som försöker finna ålderdomens ro i ett fashionabelt bostadshus. Han fördriver tiden med att småprata med Konditorn som har sin affär i huset och genom att spela schack med sin bror. Lugnet störs av att en sångare flyttat in i våningen ovanför med sin hustru och ett litet barn. Plötsligt så rymmer sångaren med Konditorns dotter och tar barnet med sig. Det visar sig att den övergivna frun är Herrns förra fru, som nu förtvivlad ber Herrn om hjälp. Så småningom kommer dottern och barnet tillbaka med sångaren har försvunnit för gott. Händelserna ackompanjeras av ett åskväder. När pjäsen slutar är urladdningarna över, luften rensad och höstens första lykta kan tändas.