Den kritik mot den rådande litteraturen (åttiotalet eller naturalismen), som rymdes i Heidenstams sensationella debutsamling Vallfart och vandringsår, sammanfattade han i skriften "Renässans". Han gav naturalismen epitetet "skomakarerealism" och förespråkade en ny tid inom litteraturen. "Tiden törstar efter glädje", skrev han. Men han ville inte bara blicka bakåt och hämta inspiration, utan även skapa något nytt; han skrev att "det sköna är allt för skönt, att vi icke ännu en gång med brinnande hänförelse skulle gräva det ur mullen. Om vi göra det, sker det icke i akt och mening att härma något förgånget; 'pånyttfödelsen' skall försiggå på en grundval av nyförvärvade erfarenheter."

Naturalisterna hade avfärdat skönheten som odemokratisk, eftersom den inte ansågs i samma grad tillgänglig för alla människor. Detta förhållningssätt kritiserade dock Heidenstam: "Om en grym persisk furste bortrövar en vacker flicka och instänger henne i sitt harem, icke skola vi därför fördöma den rövade flickan."

Nittiotalismen, som rörelsen i efterhand kom att kallas, bar rik frukt. Förutom Heidenstam tillhörde Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf och Oscar Levertin - för att nämna några av de främsta - alla den.