Jag, Lars Hård, hittade en besynnerlig sten när jag stod och öste jord i en kärra. Jag ställde strax ifrån mig spaden och började undersöka stenen närmare. Den liknade ett yxämne från stenåldern och den brungrå färgen gav vid handen att det mycket väl kunde vara fråga om flinta.    Mellan de avlövade träden skymtade den gamla herrgården som omvandlats till arbetsanstalt och där jag, sedan slutet av sommaren, hölls till tvångsarbete. I dag arbetade jag ensam och kunde kosta på mig att räta ryggen ett tag ibland. Vaktmannen, som hade uppsikt över mig, kom ibland fram bakom verktygsskjulet och satte ett par föraktfulla, svarta ögon i mig, men nu hade han nyss gått och var inte att vänta på en god stund. Jag satte mig på skottkärrskanten med stenskärvan i näven. Tack för himlastegen är del två i Jan Fridegårds trilogi om statarpojken Lars Hård.