Karin Boye [1900-1941] hör till vår litteraturs mest klassiska och folkkära röster. Att hon blev så folkkär är å ena sidan paradoxalt, eftersom hennes språk i sitt innersta reser uppror mot sin civilisations normer; å andra sidan ter det sig logiskt, eftersom hennes människoideal är ett individuellt uttryck så långt drivet att det uppgår i det kollektivas »träd«.

Så inte minst i diktsamlingen För trädets skull [1935], som rönte föga förståelse när den kom ut, men som eftervärlden krönt till ett mästerverk, oförglömlig inte minst för dikten »Javisst gör det ont (när knoppar brister)«, vilken hör till de mest citerade någonsin i svenskspråkig poesi.