”Svärfar har rätt. Jag är ett fä.” I en av sina mest dystra romaner skildrar Hjalmar Bergman här två grenar av samma släkt, där den adliga grenen Arnfelt är livsduglig och tar sig fram med alla tänkbara medel, medan grenen Arnberg i varje generation misslyckas med sina storslagna planer och verkar dömd till undergång. Bergman återkommer här till temat "alla som leva äro icke levande", något som förekommit även i en del av hans övriga romaner. En döds memoarer gavs ut första gången 1918.