Jan Fridegård berättar i denna minnesbok en liten sägen om en flicka som skulle gå genom ett sädesfält och bryta det största och vackraste axet. Hon vandrade genom hela fältet utan att kunna bestämma sig och nådde fältets andra sida tomhänt.
För Jan Fridegård är denna berättelse symbolisk för hans egen livsvandring. Inte så att han känt sig tomhänt, men han har inte sett sig om efter de rika och fulla axen utan efter de "onyttiga" vackra blommorna i sädesfältet.
Det är på sätt och vis detta Det kortaste strået handlar om. Men framförallt finns även i hela boken känslan för de väsentliga livsvärdena, eller som Fridegård uttrycker det: "Ofta har jag glömt sädesaxet för blomman invid det, brödet för skönheten."