Novellerna i ”Grått berg” är författade av en man som i grunden känner folket och förhållandena i järnets och gruvornas Norrland, ”det svarta Klondyke”. Hans skildringar är förlagda till en tid – icke så förfärligt avlägsen – då folkbildning och social välfärdspolitik ännu icke gjort sitt intåg i gruvsamhällena, då männen i kåkar och baracker, av sitt arbete tvungna att tillbringa halva livet nere i gruvornas eviga mörker, knappast hade annat än brännvin, slagsmål, kortspel och dans att rekreera sig med och då hustrurna gick sin eviga lunk mellan diskbord och spis, skurbalja och tvättstuga. Det var en hård och seg sorts människa, som gjort det grova och råbarkade till sin andra natur för att stå ut med arbetets och klimatets påfrestningar. Skrovliga som berget ur vilket de hämtade sin knappa utkomst, hjälplösa offer för de primitiva känslornas och drifternas spel, träda de fram i dessa skildringar, som lånat något av malmbergets hårda men kärnfulla karaktär.