Det finns egentligen ingenting i den naturvetenskapliga metoden som principiellt motsätter sig övernaturliga förklaringar. Men de flesta naturvetare räknar inte med några övernaturliga händelser i sin dagliga forskning, inte för att de tycker illa om religioner eller övernaturlighet i sig, om dessa mer spektakulära företeelser inte försöker förkläda sig till vetenskap. Naturvetenskapen per definition sysslar med regelbundna företeelser, som kan räknas i meter, gram, sekunder, grader etc.



På grund av att forskningen till sin natur är matematisk, prövande, experimentell och öppen för nya upptäckter, är det svårt att få in gudar, andar och övernaturliga väsen i vetenskapliga värderingar. Där vetenskapen tar slut, tar metafysiken vid.



I denna bok efterlyser författaren vett och sans, egenskaper som tycks honom lysa med en sorgligt hög frånvaro bland de mer än sju miljarder människor - eller åtminstone människoliknande varelser - som bebor planeten Jorden.



Teodicéproblemet eller ”teologins eget lilla helvete”, som författaren kallar det, vilar tungt över boken: Var finns den allsmäktige och gode guden, när naturkatastroferna och andra olyckor drabbar oskyldiga människor?



Om detta och mycket annat funderar författaren, men han kommer inte med pekfingret – bara med pennan!