Irja Browallius var en mångsidig författarinna men alldeles speciellt var hon hemmastadd i ett stycke genuin mellansvensk landsbygd nånstans i Närke, som genom hennes märkliga berättarförmåga blivit lika levande för vår inre syn som någon verklig minnesbild. I brännpunkten för denna skildring därifrån ligger gården Blacka, där bonden regerar med hård hand medan hans hustru sitter förlamad på sin kammare. Det är framför allt yngste sonen Elof som känner av bondens tyranni och som får göra hårt dränggöra utan tack eller lön. Men det är gott virke i pojken och han låter sig inte kväsas. När fadern efter ett gräl omkommer genom en olyckshändelse får sonen ta hand om gårdens skötsel i samråd med den ofärdiga modern.

Det blir inget lätt göra och ynglingen ställs inför problem som han ännu är långt ifrån vuxen. Fadern släpper inte greppet om honom ens efter döden och förföljer honom med dunkla samvetsförebråelser, de bortgifta systrarna och deras män falkar kring gården och arvet, det går knappast en dag utan att han måste grubbla sig igenom ett avgörande eller hävda sig med uppbjudande av alla sina unga krafter. Mitt i allt detta vaknar han också till man och trevar sig fram till erotisk mognad i sitt kärleksförhållande till den söta tjänsteflickan på gården.

Denna utvecklingshistoria skildras av Irja Browallius med en enastående säkerhet i karaktärsteckningen. Utan att tillgripa några melodramatiska händelser lyckas hon göra sin berättelse oavbrutet fängslande och in i det sista oviss. De mänskliga gestalterna gör hon omärkligt levande genom att lägga smådrag till smådrag och på samma sätt växer trakten fram och blir verklighet: den lilla gården med dess hus och träd, åkrarna, hagarna, årstidernas växling med fint iakttagna händelser i växternas och djurens värld. Det är en roman med must och tyngd men samtidigt en bok med dofter, ljud och atmosfär, en bok som befäster Irja Browallius rangplats som en av våra säkraste berättare.