Ibland allt glänser, mörkret existerar inte, och om det gör det, är det för att beskydda oss.
Men ibland är ljuset dunkel och lyser inte själen, och mörkret är inte till vårt beskydd, utan skrämmer oss, fyller oss med bitterhet och gör oss deprimerade.
Sådana dagar finner vi inte tröst i någonting, det söta är bittert och det bittra smakar pyton.
  Våra vänners leende är för oss ett hån, och den smakfulla maten som mamma brukar göra, dessa dagar smakar ingenting och det är inte värt att äta.
Sådana dagar är dödens bläcka ansikte, lik skönheten personifierad. De tomma och mörka ögonhålorna är lik fullmåne som befriar våras själar.
Dödens magra figur är lik skinnande sol som är beredd att befria våra själar från mörkret som täcker enda in i våras inälvor.
Sådana dagar vill vi dansa med döden, kråma döden, kyssa döden, smeka döden och från dödens bröst dricka den söta gifte som kommer att göra slut på vår lidande.
Men sedan kommer i våras liv de andra dagar och vi känner sällskapet av vår familj enda in i våra hjärtan. Våra vänner är för oss en glädje och vi för dem.
Våra grannar hälsar oss med glädje och bjuder oss på en kopp kaffe inne i sitt hem, och detta är för dem ett nöje och för oss en tillfredställelse.
Men de här dagarna blir avbryta av de andra och livet försätter med det ena och med det andra, inte lika för alla, utan lite mer av det ena för några och lite mer av det andra för vissa.
Detta gör att vissa tycker att livet är orättvis, eftersom de flesta av sina dagar är bittra. Och detta utan att dem gjort sig skyldiga till det, och inte heller får de möjligheten att förändra det.
Vem i sin desperation har inte önska sig att fartyget som tog honom till den här världen, heller hade kollidera med solen och på det säte dö omfamnad av ljusa strålar, än smaka på detta livets mörka bitterhet!
Sådan är livet, och verkar inte ha bot. Det ger intryck av att man inte kan göra annat än att leva det, tills den dag då den tar slut, såväl av det ena och det andra.
Mitt väsen kan inte förklara varför livet är sådan, kanske du kan, inte jag, kanske någon med erfarenheten eller gudomligheten av en parallell värld kan.
Och möjligen prästen eller filosofen, eller skvaller kärring som bor bredvid, hon som vet allt utan att veta någonting och känner alla utan att känna någon.
Kanske någon av dem kan förklara, varför är livet sådär, med lyckliga och glada stunden och stunden av sorg och enslighet.

Ingen viktigt. Bara någon som försöker dela lite av sin syn på livet.
Och se om det är till hjälp för någon.