På trettondagen 1917 vistades Edith Södergran, svårt lungsjuk, i hemmet på karelska näset. Sedan jul hade hennes debutdikter legat på bokhandelsdikterna. De hälsades av kritikerna som "dårdikter" skrivna av en sjuk ande. Hon var 24 år och hon hade ett stolt avsked till kärleken bakom sig, en förbindelse som hon hade fått plikta med hån och förnedring. Hon hade vårdats på kurhotell i Davos bland Europas lungsjuka. Som ung flicka hade hon legat iklädd sommarlinne på rummet i villan. ”Systern” Singa hade fläktat henne med dammvippan och berättat om månen, hur den förhäxat henne, hur den hotade ta henne.

Edith Södergran är den stora banbrytaren i svensk diktning. Ernst Brunner ger i sin roman en inträngande skildring av hennes liv och samtid, hur hon genom vardandets och växlingens ström söker ge vikt åt det minsta och största i livet, hur hon bortom krig och revolutioner finner en väg att övervinna döden.