”Om någon av de så kallade 40-talisterna kan sägas ha fått folkets kärlek så är det han.” Orden är Bengt Emil Johnsons och de fångar träffande den utveckling Werner Aspenström genomgick i sitt författarskap. Om hans dikter blev mindre anspråksfulla med åren så blev de i gengäld mångtonigare. Han såg det som ett estetiskt och moraliskt credo att belysa alla sidor av den svårbegripliga och svårhanterliga verkligheten. ”Motsägelser” är inte för inte ett nyckelord i hans dikter. Från mitten av 50-talet och framåt hade han också ambitionen att lyfta sin dikt till en lovsång, och med lovsång menade han då ”inte en urskiljningslös glorifiering av allsköns skräphögar utan blott att man klart skall inse och fastställa skapelsens brister – men ägna uppmärksamheten åt det andra, den gåtfulla föräringen. (- - -) Jag vet att lovsången är den enda poesin värd namnet.”

I sina dikter formulerade han också vad Göran Greider kallat ”den mildaste utopi världen har känt” – en vägran att se människan som överordnad alla andra medvarelser, en avsky inför konsumtionssamhället och viktigast av allt: ”Jag anser freden vara vår största tanke.”

Volymen innehåller samtliga Aspenströms sjutton diktsamlingar från den närmast okända debutdiktsamlingen Förberedelse till den postumt publicerade Israpport och dessutom ett drygt trettiotal dikter ur hans prosaböcker.

Redaktörer: Anna Aspenström och Hans Isaksson. Förord av Hans Isaksson.