”Man borde vara död i min ålder. Eller åtminstone legend. Man borde ha gjort sitt. Det finns egentligen ingen anledning att fortsätta efter man fyllt 27. Jag har passerat det där magiska årtalet för länge sedan. Men jag befinner mig ännu ovan jord. På ett sätt. På ett annat befinner jag mig ännu under jord. Jag lever. Jag är inte död. Jag har bara inte tagit mig upp ur replokalen ännu.”

I legenden. I myten. I boken. I filmen – baserad på verkliga händelser - brukar man först möta hjälten när han är i ett stort underläge. Berättelsen igenom kämpar sig hjälten uppåt. Han vinner, efter umbäranden, en seger som visar sig vara skenbar och som vänds i förlust. Där nere på botten vänder det. Hjälten kommer tillbaka. Slutscen: Hjälten går ut på scenen i strålkastarljuset. En folkmassa jublar. Musik. Eftertexter.

Men vad gör man när berättelsen bara rinner ut i sanden och den triumfartade slutscenen aldrig kommer?

Vart tar man vägen när man har missat den sista avgången, den sista avfartsvägen, den sista chansen och vägen som ligger framför ser mest ut som en enformig raksträcka?

Vad gör man med det som är kvar?