Det fetaste är här i början innan trummorna och

det kommer, nu när det är pianot bara, som det

långsamt rämnande Thelonious

Monkljuset i minnen, eller som ljuset

på andra avlägsna platser: månen Europas

oceaner, åttiotalet, Icke-Schengen ... det är någon

sampling, fyra toner bara, som liksom faller över

varandra, brli-kling-bli-kling, inget mer, och ändå

hinner den som är sist kvar gråta för alla de

andra? Kanske ... Keep It Real, från Jamals första

album, det är Erick Sermon som har proddat tror

jag -

Du tyckte mycket om den i alla fall, när du levde

Brli-kling-bli-kling: det är fred. Sen kommer

trummorna, som är kriget, och rösten, som också

är kriget

Johannes Anyuru slog igenom stort med debutdiktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, där han använde Iliaden som ram och resonansbotten för sin skildring av det samtida Sverige. Med sin andra diktsamling, Omega, är formen friare och tonen mer personlig. Utgångspunkten är han själv, hans eget liv flätas samman med ett större mänskligt sammanhang och medvetande.