Termen "vittneslitteratur" myntades av nobelpristagaren Elie Wiesel på sjuttiotalet, och det är ett försök att ringa in den litteratur som springer ur offrens personliga erfarenheter av totalitära system.
Men det finns bara ett fåtal vittnen kvar från Förintelsen, samtidigt som förnekarna höjer sina röster allt mer. Därför känns varje ny vittnesberättelse som kommer dubbelt viktig.

En av dessa nya berättelser, och som omedelbart kom att räknas till de främsta i genren, är den franska filmaren Marceline Loridan-Ivens Och du kom inte tillbaka. 1943, när hon var femton år, greps hon och hennes far (modern och syskonen lyckades gömma sig) av fransk milis och via tre franska läger hamnade de till slut i Polen: fadern i Auschwitz, hon i Birkenau. Han lyckades smuggla till henne ett brev, en tomat och en lök. Sedan skildes de åt, och han försvann för alltid.

När Marceline återvände till Frankrike, var hon både en främling i sitt eget land - som fortfarande på många sätt levde kvar i krigets antisemitism - och i sin egen familj. Hon hade ingen att dela sina fasansfulla minnen med. Långt senare blev det den här berättelsen, som kan läsas som ett långt brev ställt till fadern, "du" som aldrig kom tillbaka.

Marceline Loridan-Ivens (född Rozenberg 1928) har sedan tidigt sextiotal varit verksam som filmare, framför allt med sin man, den nederländske dokumentärfilmspionjären Joris Ivens.