Vi är idag många som är drabbade av olika neurologiska sjukdomar, och min har då namngetts: Multiple Scleros. Bara namnen på eländet får mig att antingen "bara" bli förbannad, eller också helt enkelt gråta stora sjöar. Det mesta blir ibland helt meningslöst sådana dagar. Och en av de dagarna tänkte jag till …

Jag vill inte hamna i någon sorts självömkans situation, även om det är svårt att låta bli det. Så jag började istället skriva en självbiografi, för att på något sätt finnas i alla fall.  Jag dör nog lika säkert som alla andra, men jag vill på något sätt ändå … finnas? Det låter lika knäppt som de övriga av MS olika spegelbilder, men ändå: Jag skrev en bok!