I verkligheten. Mamma Wanja öppnar sina dagböcker och lägger fram ett lapptäcke av klipp som berättar om livet som det blev. Oron när sönerna Håkan och Mattias drabbades av samma muskelsjukdom, omställningen till en ny vardag med rullstolar och assistenter, omsorgen att hjälpa dem leva ett så gott liv som möjligt – palla äpplen och läsa doktorandutbildning.

Wanja berättar om resor och äventyr, kärlek och familjesammanhållning, och stödet från vännerna runt omkring när hon mitt i allt fick ta farväl även av sin älskade man Sven-Olof som avled i ALS.

Sorgens novembermörker kastar sin skugga över livet. Men Wanja bärs av ett hopp om en bättre värld där inga rullstolar behövs, en tro på en Gud som likt en skata letar fram glimmande skatter bland det som för andra är utan värde. En tro som bär genom livet som ett strömmande vatten.

Språket skimrar bland alla rullstolar och respiratorer... Wanjas bok ger hopp. Det finns en mening i varje människas liv. Och assistenterna, dessa vardagens hjältar, deras minnestext till Mattias efter hans död är bland det vackraste jag läst.
Tom Alandh, regissör
(gjorde dokumentärfilm om sonen Mattias)

...i den här boken berättar Wanja Agnesund om hur nåden att se Guds närvaro, om så bara i formen av en fågel, kan bli en stig genom den mörkaste natt.
Joel Halldorf, teolog, vän till Mattias