Först efter sju dagar når beskedet om att kriget tagit slut fram till en liten grupp människor som hållit sig gömda i en bunker. Avskalat och skickligt gestaltar Appelfeld deras möte med sin nya verklighet. Dagsljuset, för skarpt för deras ögon. Människorna i husen runtomkring, fiender till alldeles nyss. Tillgång till mat, utan att kunna känna hunger. Allt genomsyrat av en krypande känsla av otrygghet och villrådighet, och den direkta, intensiva smärta som drabbar vid insikten om att alla ens nära har gått under.

När vi öppnade vårt gömställe och dagsljuset plötsligt steg ner i bunkern, visste vi inte vad vi skulle göra. Våra ansikten fylldes av barnslig förundran, som ansiktsuttrycket hos en stammare. Zeitel sa: Rusa inte ut i kylan. 
Berel och Hershel kröp ihop och ville inte röra sig. 
Utomhus väntade en glasklar vinter. Ur fjärran glittrade ett ljussken som var för starkt för oskyddade ögon. Himlaranden var stabilt, ogenomträngligt blå. På kvällen gick vi tillbaka till bunkern och stängde om oss. 
Vad såg ni? frågade Zeitel mitt i natten, men vi var trötta och svarade: Inget. Sedan somnade vi om.