Idag är jag pensionerad journalist. Då, för snart femtio år sedan, var jag biståndsarbetare.
På morgonen den 11 september 1973 satt jag på mitt rum i Osorno i södra Chile och hörde Salvador Allendes sista tal över en av de radiostationer som fortfarande stod till regeringens och presidentens förfogande. Andra stationer började sända militärens meddelanden om att behålla lugnet och uppmanade mig och andra utlänningar att anmäla oss hos de lokala polismyndigheterna. Jag försökte få in någon station från andra sidan gränsen, från den argentinska sidan, för att få veta mer. Men det som följde var förvirring. Vad jag säkert visste var att jag inte skulle gå till polisen. Det visade sig var ett riktigt beslut.

Vi hade förberett oss, jag och mina arbetskamrater på CORA, det statliga jordreforminstitutet för någon form av motstånd. Vi skulle stödja Unidad Popular, vänsterkoalitionen, om militären försökte igen. Vi skulle bli en del av den folkliga revolutionära kampen. Några hade skaffat sig vapen och det fanns sjukvårdsutrustning gömd på strategiska platser ute i skogarna. Inget av det kom att fungera.