"Du skrämmer mig inte längre", sade jag och tyckte själv att jag lät övertygande. "Du kommer inte åt mig."

Jag lämnade plattformen och likt förra gången trodde jag att skepnaden skulle försvinna. Men den var fortfarande kvar. Iakttagande. Väntade på att jag skulle ta ett snedsteg.

Jag mår bra, tänkte jag. Män kan inte må dåligt. Jag mår bra.

Andreas har aldrig gjort något bara för sig själv. Alltid har han något eller någon som kommer före: jobbet, kompisen, ångesten. Slutligen har han nått en punkt i livet med en molande känsla av tomhet i själen. En sommar bestämmer han sig därför för att tågluffa ensam i Europa och, hur säreget det än låter, hitta sig själv. Kanske kan han glömma det mörka som har varit om han bara lämnar allt och drar.

Andreas tar sig från plats till plats. Han går tills han är trasig. Skorna får hål, nacken blir stel, väskan sliten. Planen är att gå tills han är lagad, tills psyket är helt igen.

Det ser så lätt ut när andra vilsna individer beger sig ut på äventyr, men hur hittar man egentligen sig själv när man inte vet var man ska börja leta?