”Om jag hade tagit mitt liv, hade det inte berott på att jag inte vågade be om hjälp. Det gjorde jag. Om och om igen. Det var bara det att jag inte fick någon, som fungerade. Jag har provat att vara en mänsklig stafettpinne. Det är inte särskilt roligt. Självklart skulle ingen inom vården beskriva det så. Men det är så jag känner mig. Och även om ni skulle sätta andra ord på det hela, kan ni inte frånta mig min upplevelse.” Det är inledningen till berättelsen De döda skriver inga böcker. En smärtsam skildring av utanförskap och förtvivlan. Om att desperat ropa på hjälp men inte bli hörd. Av berättelsen framgår tydligt att det finns mycket kvar att önska när det gäller psykvården i Sverige. Patienten ställs ofta inför ett val mellan inläggning och tabletter, samtidigt som det som patienten ofta allra helst vill ha och allra mest behöver är en korrekt diagnos, anpassat stöd och någon att prata med, någon som verkligen lyssnar utan att döma. De döda skriver inga böcker kan vara till god hjälp och tröst för många som känner hopplöshet. Boken är ett värdefullt inlägg i debatten om hur vi – och samhället – på bästa sätt hjälper människor som lider av psykisk ohälsa.