Varannan tjock kvinna i Sverige känner sig djupt kränkt efter att ha mött en läkare. Samtidigt börjar allt fler flickor i västvärlden hårdbanta före 14 års ålder. Vilka drivkrafter i samhället är det som håller igång och underblåser föraktet för tjocka människor? Och i ivern att bekämpa och kontrollera tjockhet, finns det någon hänsyn till hur de tjocka mår i processen?

Det finns en rådande ideologi som får oss att ”vilja” bli smala, då vi präglats att tro att tjockhet är ett resultat av personlig svaghet och omoraliskt beteende. Men tänk om det faktiskt är så att samtliga interventioner mot fetmaepidemin som görs i Sverige och i andra länder inte bara är meningslösa utan kontraproduktiva och rent av skadliga för tjocka människor?

”Den sanslösa hanteringen av tjocka människor” är en samhällskritisk bok om attityder och idéer som ligger bakom lanseringen av en fetmaepidemi, som i sin tur lett till en systemisk stigmatisering av tjocka människor.