”Det är bara att ta fram superlativen … Hjorth är en tänkande och analytisk författare. Hon dissekerar klasskillnader, kärlek, intimitet, konst och liv på ett rent, enkelt och oerhört precist språk.”
Dagbladet

”Författaren låter språket lysa i denna magnifika passionsroman om psykologiska klasskillnader … Romanen är … skarp och kvick, ja emellanåt mycket rolig.”
Adresseavisen

”[Hjorth] … skildrar allt bättre dilemmat med att leva i det övre kulturella skiktet i norsk medelklass. Hon skriver tankeväckande och underhållande … böckerna är bland de bästa som ges ut på norska.”
Klassekampen

Louise är litteraturprofessor i Oslo. Hon har det gott ställt, ett roligt yrke och alla möjligheter att vara lycklig. Men hon är less på människorna hon har omkring sig, på samtalen som går på repeat, ja på hela sin tillvaro. Hon har fått stipendium för att skriva en bok men känner mest leda.

Så följer hon med en kompis till en regnig bluesfestival i Notodden. Där möter hon Truls. En bilförsäljare, mycket yngre än hon, har aldrig läst en bok och har ingen koppling till det liv Louise lever. De är två cirklar som aldrig skulle mötas i det vanliga livet. De tillbringar en natt ihop, men något har redan hänt i Louise. Ofrånkomligen dras hon till Truls och det som uppstått mellan dem.

Är det kärlek? Är det möjligt?
Den oväntade relationen tvingar ut Louise på djupt vatten. Föreställningar om vem hon är och vilka värden hon levt efter ställs på ända. Hon analyserar och problematiserar, Truls gör det inte lika komplicerat. Så – vad säger det egentligen om henne? Vigdis Hjorths skildring av klasstillhörighetens roll i en kärleksrelation är knivskarp, insiktsfull och rolig. Med en sociologisk blick för hur vi beter oss inom strukturer, samtidigt som vi tror oss vara fria att välja, berättar Hjorth medryckande om Louises livsdilemma och om att vara fången i sig själv.